.

Jag sitter och går igenom tusentals barmteckningar, tittar på varenda en. Vi har haft en högläsningstävling för skolklasser. Priset - en bokhylla full av böcker. Uppgiften - att läsa en bok högt och gestalta bokens innehåll tillsammans. Tyvärr har man missuppfattat uppgiften något när varje elev suttit och ritat en helt fristående teckning, stoppat trettio teckningar i ett kuvert och så var det klart. Men oavsett - alla bidrag ska få ett granskande öga. Ibland blir det mitt som fäller avgörandet.

Men så till reflektionen (alla blogginlägg måste väl ha en sådan?). Vart tog all fantasi vägen efter att man fyllde 12? Barnen har ritat märkliga, absurda, roliga, färgstarka, konstiga, fula, kladdiga, streckiga, prickiga, enfärgade, grå teckningar om saker i och utanför böckernas värld. Men gemensamt för dem alla är att de aldrig är förutsägbara, aldrig tråkiga. Hade jag försökt hade det utan tvekan blivit tråkigt.

Jag läser manus varje vecka. Manus som något förlag gått med på att ge ut, som en förläggare har godkänt, som en redaktör har redigerat och korrläst. Och nästan varje vecka läser jag en bok och undrar hur fan den har lyckats slinka igenom alla kontroller. Vems son/dotter författaren är? Vilken hållhake han eller hon har på förlagschefen. För det finns så mycket rutten litteratur, så många skitböcker. Och jag kan jag göra det så mycket bättre. Och jag är lat. Fan.

Just nu läser jag o.s.a av Denise Rudberg. Jag har ägnat den här sommaren att bokstavligen plöja hennes böcker. Jag tycker de är helt fantastiska! De är lättlästa, målande och roliga. Karaktärerna är vassa och ibland väldigt dråpliga. Ibland är de så pinsamma att jag nästan behöver en skämskudde. Sorgligt nog så är det här den sista boken av Denise som jag har kvar att läsa. Imorgon ska jag träffa henne för en intervju och då ska jag definitivt fråga henne när nästa bok kommer!